Hata världen!
Låter starkt kanske...och hata är väl att ta i, men ibland blir jag bara så vansinnigt arg och upprörd på vad som händer i den här världen. Hade tänkt att unvika att låta min blogg bli ett forum för massa inlägg i samhällsdebatter, men idag kan jag inte hålla tyst. Har ströläst lite i Aftonbladets artikelserie "Bryr du dig" som handlar om mobbing. Vill bara gråta. Hur kan unga människor vara så onda mot andra i sin egen ålder?! Vad har en del gjort för att förtjäna att bli utfrysta, misshandlade, offer för fula ord, behandlade som de bar en smittsam sjukdom, få ta emot brev med hot, hamna efter i skolan för att allt de kan tänka på under lektionerna är vart de ska gömma sig nästa rast? INGENTING! AAAAAAARRRRRGGGGHHH!
Blir arg, lessen, upprörd....tänk att så många aldrig fått känna sig respekterade, aldrig haft vänner, aldrig fått en ärlig chans i livet, aldrig känt sig älskade, aldrig sett hopp.
Och hur kan man mobba? Hur kan man få för sig att göra en fysisk och psykisk slagpåse av en person som inte gjort nåt för att förtjäna det?! Hur kan man vilja såra, hur kan man vilja bryta ner en människa fullständigt? Hur kan man göra detta och ända lyckats hålla upp en yta av att man är lycklig? Och hur kan detta i andra ungdomars ögon uppfatts som häftigt och få dem att göra samma sak?
Läste ur en veckodagdagbok som mobbade Emma, 15 skrivit. Mådde illa....
"En kille i min klass försökte klämma min hand i dörren till biblioteket.
Jag hann dra undan handen precis innan dörren slog igen. Mamma vill att jag ska berätta sånt för rektorn.
Men det är ingen idé."
"Det hände i dag igen.
Engelskaläraren pekade på ett bord och bad mig sitta där.
Vid bordet satt redan sex andra. När jag satte mig flyttade en tjej sin stol ifrån mig. Och en pojke flyttade till andra sidan bordet. Blundade för att inte börja gråta. Ser de att jag gråter blir det värre. Så var det i åttan. Jag grät inte förrän jag kom ut i korridoren. Jag trodde inte att någon såg mig. Då kom rektorn förbi. Hon frågade varför jag grät. Jag berättade.
Hon kollade med läraren. Sen sa hon att pojken inte alls hade bytt bord för att slippa sitta vid mig. Han hade rest sig för att se tavlan bättre."
"På lektionerna tänker jag bara på nästa rast. Hur jag ska bli osynlig. Det är svårare än man kan tro.
Väntar tills alla har gått ut från lektionssalen. Sen låser jag in mig på toaletten.
Gömde mig i korridoren utanför musiksalen. Klarade mig hela rasten. Ritade. Försökte måla drömmen. Flickan i kedjor. Mamma tyckte att den var fin.
En tjej i åttan har pratat med mig i biblioteket några gånger.
Kanske vill hon bli min vän. Hoppas."
"Den nya tjejen i åttan undviker mig.
Jag har märkt det i några dagar.
I dag stod jag i biblioteket innan NO-lektionen. Gömde mig bakom hyllan med böcker om geografi och konst. Då fick jag veta varför. En kille i min klass har sagt till henne att hon får välja. Är hon med mig så kommer de att vara likadana mot henne."
"Bakade pizza på hemkunskapen. Så fort jag var i närheten flyttade sig alla andra.
Vet inte varför de hatar mig."
Jag bryr mig! Hade jag kunnat hade jag kramat varenda mobbad elev i hela världen...älska...
Blir arg, lessen, upprörd....tänk att så många aldrig fått känna sig respekterade, aldrig haft vänner, aldrig fått en ärlig chans i livet, aldrig känt sig älskade, aldrig sett hopp.
Och hur kan man mobba? Hur kan man få för sig att göra en fysisk och psykisk slagpåse av en person som inte gjort nåt för att förtjäna det?! Hur kan man vilja såra, hur kan man vilja bryta ner en människa fullständigt? Hur kan man göra detta och ända lyckats hålla upp en yta av att man är lycklig? Och hur kan detta i andra ungdomars ögon uppfatts som häftigt och få dem att göra samma sak?
Läste ur en veckodagdagbok som mobbade Emma, 15 skrivit. Mådde illa....
"En kille i min klass försökte klämma min hand i dörren till biblioteket.
Jag hann dra undan handen precis innan dörren slog igen. Mamma vill att jag ska berätta sånt för rektorn.
Men det är ingen idé."
"Det hände i dag igen.
Engelskaläraren pekade på ett bord och bad mig sitta där.
Vid bordet satt redan sex andra. När jag satte mig flyttade en tjej sin stol ifrån mig. Och en pojke flyttade till andra sidan bordet. Blundade för att inte börja gråta. Ser de att jag gråter blir det värre. Så var det i åttan. Jag grät inte förrän jag kom ut i korridoren. Jag trodde inte att någon såg mig. Då kom rektorn förbi. Hon frågade varför jag grät. Jag berättade.
Hon kollade med läraren. Sen sa hon att pojken inte alls hade bytt bord för att slippa sitta vid mig. Han hade rest sig för att se tavlan bättre."
"På lektionerna tänker jag bara på nästa rast. Hur jag ska bli osynlig. Det är svårare än man kan tro.
Väntar tills alla har gått ut från lektionssalen. Sen låser jag in mig på toaletten.
Gömde mig i korridoren utanför musiksalen. Klarade mig hela rasten. Ritade. Försökte måla drömmen. Flickan i kedjor. Mamma tyckte att den var fin.
En tjej i åttan har pratat med mig i biblioteket några gånger.
Kanske vill hon bli min vän. Hoppas."
"Den nya tjejen i åttan undviker mig.
Jag har märkt det i några dagar.
I dag stod jag i biblioteket innan NO-lektionen. Gömde mig bakom hyllan med böcker om geografi och konst. Då fick jag veta varför. En kille i min klass har sagt till henne att hon får välja. Är hon med mig så kommer de att vara likadana mot henne."
"Bakade pizza på hemkunskapen. Så fort jag var i närheten flyttade sig alla andra.
Vet inte varför de hatar mig."
Jag bryr mig! Hade jag kunnat hade jag kramat varenda mobbad elev i hela världen...älska...
